Det är inte ofta jag går från en vinprovning direkt till Systembolaget och köper ett vin för 1 362 kronor. Men i bland händer det tydligen.

Fredagslunch med självaste Jean-Luc Thunevin. Mannen som inte längre får köpa vin från de fem stora slotten och som Robert Parker en gång kallat “The Badboy of Bordeuax”. Eller, vilket är mer väsentligt, vinmakaren bakom vinerna från Chateau Valandrau. Vid bordet även världsmästarn Andreas Larsson som för dagen tjänstgjorde som tolk.

Första glaset serveras direkt vid ankomst. Vitt. 2009 No 2 Blanc de Valandraud (297 kr ex moms till restaurang). Med risk för att citera Per Bill, som också var där, var vinet ungt, fräscht och fruktigt. Ett strålande exempel på varför vit bordeaux borde få en fet revival.

Därefter provar vi följande uppställning röda:

2009 Bad Boy (75170) 219 kr

2009 3 de Valandraud, 319 kr ex moms till restaurang

2006 Virginie de Valandraud, 483 kr ex moms till restaurang

2008 Virginie de Valandraud (95477) 338 kr

2008 Chateau Valandraud (95480) 1362 kr

2009 Chateau Valandraud, ej tillgänglig ännu

2007 Thunevin-Calvet Les Dentelles (Roussillon), ca 250 kr ex moms, ej tillgänglig

För att inte tråka ut er med mina tasting notes summerar jag mina favoriter. Det första och det sista vinet faller lite utanför min radar för vad jag går i gång på. Kvar är en imponerande serie från Chataeau Valandraud. Tredjevinet, som kom till för att andravinet blev för dyrt, är egentligen inget tredjevin. Snarare ett andravin till andravinet Virginie, vilket Jean-Luc ser som en egen produkt. Hur som helst. 3 de Valandraud för tanken till Bourgogne snarare än Bordeaux. Sofistikerat och elegant. Körsbär och syra. Härlig och tillgänglig. Oväntat och gott.

Virgine 2008 är tuffare, tightare och mer komplex i såväl struktur som frukt. För 338 kronor är det praktiskt taget omöjligt att hitta motsvarande kvalitet för kulorna. På köpet får du dessutom en romantiserad bild av Jean-Lucs dotter i form av en glasrelief inpräntad i flaskhalsen.

Avslutningsvis blir det le grande batalj mellan första vinet anno 2008 och 2009. Den aktuella årgången (2008) har en fantastisk balans. I en blindprovning av 2008:or i december förra året satte jag den här högst av alla, bättre än både Ausone och Haut-Brion. Bläckigt, mineraligt, djup och finessrik utan frö mycket fat. Gränsen mellan “garageviner” och klassiker suddas härmed ut. Chateau Valandraud 2009 har som förväntat större koncentration och aningen mörkare frukt. Enligt Jean-Luc själv det här det bästa vin han har gjort. Men med vetskapen om att prislappen lär hamna på dryga 2 000 kronor  framstår 2008 allt mer som det största bordeauxfyndet du kan göra just nu på Systembolaget.

2002 Lupé-Cholet Chablis Grand Cru Blanchots Château de Viviers (99335) 259 kr
Ett fullmoget vin som varken tjänar på att sparas eller serveras till någon som gillar petite chablis. Smör, toffekola, sten och känsla av tanniner. En solstråle med rätt vinvän på besök.

1988 Hugel Riesling Vendange Tardive, Alsace (90674) 399 kr
Riesling med sötma och ålder i behåll. Pigg och ostvänlig. Men du, hoppa osten. Du riskerar bara att den dödar all finess och komplexitet  hos vinet. Kombinera istället med morsan, det kommer jag att göra. Här möts våra smaklökar skulle man kunna säga.

2010 Forstmeister Geltz-Zilliken Saarburger Rausch Riesling Spätlese (99259) 265 kr
Sprittande och falsettsjungande moselriesling med syra för ett helt vuxenliv. Svårt att inte få vårkänslor.

2000 Château La Garde, Pessac-Léognan, Frankrike (98030) 299 kr
Okej, ni har sett prisutvecklingen för bordeauxviner fr o m 2005. Vill du dricka “färdig” klassisk Bordeuax, något grovhuggen i stilen, utan att betala en förmögenhet eller leta EU-fynd, köp den här.

2008 Barone Ricasoli Casalferro (90515) 319 kr
Josigt vin med struktur, fat, fräschör och allt man tänka sig i italiensk vindruvefrukt. Svårt att inte klunka.

2009 Domaine de la Janasse Cuvée Tradition (90642) 359 kr
Gillar du CndP är Janasse ett säkert kort. Från den här standardcuvéen upp till prestige finns en homogen vilja att göra kvalitetsvin. Glöm att alkoholhalten når upp til 16 %, det här är balanserade saker.

2011 Gouden Carolus Cuvée van de Keizer Blauw, Belgien (11035) 116 kr
Av alla mastodontöl i februarailanseringen är det den här belgaren som är drickbar just nu. Fikon, toffe, kanderat, äpple, karamell och söt julfrukt – en dessertbärs utan behov av dessert.

2008 Spirit of Hven Single Malt Whisky First Release, Svareige (10113) 1895 kr
Jag är ingen whiskykille, men det här är min bästa svenska erfarenhet hittills.

“No, it’s not from India, it’s from Hökarängen”

Men skit i teorin. Pangpang öl är till för drickas. Den här IPA:n är en fröjd for doftsinnet att hälla upp i vinglaset. De rena citrustonerna tar olika skepnader: röd frukostgrape, yuzu och lemon curd. Men framför allt är det grapfruketen som tar plats, inte helt olik frukten i bättre Grüner Veltliner. Det som slår mig är mjukheten och elegansen i smaken. Proffsigt, och säkert inte helt enkelt när man jobbar med så pass framträdande humle. Varken beska eller alkohol gör sig besvär att visa framfötterna. Inte heller dras den med en tröttsam sötma (trots tillsatt muscovadosocker). Ett fint hantverk och på det hela taget en jävligt god jänkarbärs helt enkelt – och nog börjar man ana en “hustil” från källaren i Hökarängen. Well done!

600 flaskor är klara och levererade till utvalda krogar i Stockholmsområdet, Urban Deli bland annat. Mer blir det först vid nästa humleskörd så ut och jaga!

Försöker närma mig ett vin jag aldrig förstått mig på. Brunello. Galjonsvinet från Montalcino-kullen i Toscana. Hyllat, dyrt och gjort av de finaste klonerna av sangiovesedruvan. Tradition, ursprung och strikta långlagringsregler. Jag borde gilla det. Men. Brunello har aldrig fått mitt italienhjärta att slå. Inga volter. Inte ens kullerbyttor. Kanske är jag totalt baroloskadad – ja du ser ju vilket glas jag valde för kvällens återbesök – men visst måste det finnas något jag missat, dolt bakom all muggig träsmak?

Casanova di Neri med elva år på nacken var en positiv invit. Massor av läder, jord och fat, visst. Men snyggt urtunnat och kompletterat av blommig, sötmogen frukt. I vissa stunder mycket likt överextraherad muskelbarolo – ingen favorit det heller – men jag tror mig ändå ha hittat en ingång till brunello: att dricka äldre viner. Förslag på producenter mottages gärna!

PS. Glaset var bäst i test, så det så!

Årets husvin

2004 Roagna Langhe Rosso

Årets tokfynd

2009 Gratena Chianti Classico

Årets Cadillac

2006 Lokoya

Årets lyxbubbel

2000 Krug Clos de Mesnil 2000

Årets mikro

Skebo Bruksbryggeri

Årets Stallion

2006 Aldo Conterno

Årets snyggtysk

2009 Dönnhoff

Årets söta starka

Heiwa Furutsuruume 10 years old Umeshu

Årets gamla cocktail

Bee’s Knees @ Little Quarter

Årets gamla rödpang

1990 La Tache 1990

Med Dr. Bürklin-Wolf Gaisböhl 1997 lurade jag en kompis som gissade på ett betydligt yngre vin. Det är fortfarande en gåta att den finns 09:or kvar på Systembolaget av denna extraordinära tysk.  Flaccianello 2004 var däremot en besvikelse. Hård och knuten. Lite som L’Ermita 2001. Förvisso ett helt annat vin men samma ogästvänliga attityd. Osäker på framtiden. Vid samma middag öppnades även Arnaldo Caprai 2003 och Chateau Montus La Tyre 2005. Två viner som kräver mörk decemberkväll och köttgryta för att komma till sin rätt. Caprai levererar alltid på jämn nivå. Så även 2003 som dricks bra just nu. Kralligt och långlivat. Fullt ös. La Tyre var väldigt mycket ny ek och har sällan övertygat mig. Min blinda gissning for till nya världen. Det säger en del.

  
Sommelier Hannes Seaman  från Sjöstadens bästa krog Zee hade bidrog vid en annan middag med en fenomenal vinnördstrippel. Nördig eftersom vinerna, i alla fall de vita, är både svåra att gissa på samt kanske inte faller det shiraz-törstande folket på läppen. Angiolino Maule är tillsammans med Josko Gravner de italienska pionjärerna för “naturliga viner”. Vinet Sassaia är ingen travesti på Sassicaia utan ett spontanjäst vitt vin med 85% Garganega och 15% Trebbiano. En jästig syrabomb med tydlig nördstämpel. Baumards Clos du Papillon hade ålder och fick mig helt på vilovägar. Gissade vit bourgogne och blev glatt överraskad. Hannes sista vin  var det däremot inget snack om urspunget. Cos D’Estournelle 1989 från Saint-Estephe i Bordeaux. Inget toppår enligt statistikerna men förtrollande gott i stora klunkar. Vi gissade alla på 90-tal, vilket ger en hint om potentialen.

  
Kvällen med Hannes & co avrundades med en vintage port från Da Silva 1970. Ingen ost, ingen dessert. Bara rara starkvinsdroppar från okänd producent. Bästa tänkbara avrundningen. Några kvällar senare kunde jag inte hålla mig från att prova vinet – dock inte  blint – som Decanter utsett till en av 2006 års främsta barolos: Andrea Oberto Vigneto Albarella. Med glaset i handen och vinet i munnen var jag inte helt förvånad. Modern nebbiolo med massor av fat och superparfymerad frukt verkar tilltala många, tyvärr inte alltid mig. Jag måste vara på extraktionshumör, och det var jag inte. Istället  poppade jag motsatsen: Roagna Langhe Bianco 2006. Chardonnaybaserat vin med utveckling och oxiderad äppelkaraktär. Friskt och besynnerligt gott. Men även detta vin kräver sitt humör.

Vad glad jag blir när artister förverkligar sina galna musikvideoidéer!
…nästan lika bra som Aphex Twin’s “Windov licker”.

Larmandier-Bernier är en odlare som gör imponerande knastertorra champagner. Terre de Vertus, som släpptes 1 december på SB, är producentens flaggskep och har ett högst rimligt pris på 459 kronor. Däremot är den småtuff att dricka nu. Jag dekanterade min flaska i två timmar för att hjälpa den på traven. Men för att de vita blommorna och snygga syrorna ska bli sams krävs några till i flaskan. 90-93 ATP

Vin nummer två för kvällen är en “barolo modernista” från den lovande årgången 2006. Producenten Rocche dei Manzoni förespråkar en tät, fatig och koncentrerad barolo, dock utan att bli sådär “Gaja-slimmad” i kanterna. Doften är en uppvisning i fathantering och av druvans mörkare parfym. Visst är det smaskigt redan idag, men vänta några år så får du se på kärlek. 93-95 ATP

Om tidningen:
Vi tänkte att vi skulle göra en tidning om folket på krogen. Ge oss på att skildra kroglivet ur ett personligt, passionerat och nördigt perspektiv. Krögare, kockar, servitörer, sommelierer, bartenders – ja, alla du kan tänkas finna i baren, köket eller på golvet – är tillsammans med gästen våra nyckelfigurer.

I varje nummer lyfter vi ett tema. Den här gången diskuterar vi koncept. Kristin Lundell har träffat historieberättaren/reklammannen Erik Nissen Johanssen som skapar koncept på beställning. I New York förvaltas det numera legendariska barkonceptet Milk & Honey och i Hökarängen besöker vi en konceptuell enmansshow där hipsterölbryggaren Fredrik Tunedal spelar alla roller själv. Pelle Tamleth listar restaurangkoncept vi minns och vår gästkrönikör Lars Peder Hedberg slår ett slag för den svenska bordsunderhållningen: smöret och brödet.

Själv har jag försökt förstå vad som försiggår i huvudet på Daniel Crespi, du vet han krögaren som ligger bakom Djuret, Leijontornet 12 x 8, Leijonabren, Pubologi och Svinet.

Hoppas du kommer att gillar tidningen!

Fokus Krog kommer att ges ut fyra gånger per år och distribueras via barer och restauranger landet runt.