“No, it’s not from India, it’s from Hökarängen”. Etiketten vittnar om samma sköna attityd som hos den amerikanska nybryggarkulturen. Och visst är influenserna tydliga mer än i formspråket. Det har gått ett bra tag sedan Fredrik Tunedal i Hökarängen släppte sin första succéöl Puttin’ In Hours Pale Ale och vi är flera som väntat med spänning på nästa nanobryggd. Det var länge snack om en porter men uppföljaren blev alltså en India Pale Ale i amerikansk västkuststil. Tre humlesorter – Centennial, Chinook och Simcoe – samsas med Münchener och Pale Ale-malt. Alkoholen 7% och beskan runt 80 IBU.

Men skit i teorin. Pangpang öl är till för drickas. Den här IPA:n är en fröjd for doftsinnet att hälla upp i vinglaset. De rena citrustonerna tar olika skepnader: röd frukostgrape, yuzu och lemon curd. Men framför allt är det grapfruketen som tar plats, inte helt olik frukten i bättre Grüner Veltliner. Det som slår mig är mjukheten och elegansen i smaken. Proffsigt, och säkert inte helt enkelt när man jobbar med så pass framträdande humle. Varken beska eller alkohol gör sig besvär att visa framfötterna. Inte heller dras den med en tröttsam sötma (trots tillsatt muscovadosocker). Ett fint hantverk och på det hela taget en jävligt god jänkarbärs helt enkelt – och nog börjar man ana en “hustil” från källaren i Hökarängen. Well done!

600 flaskor är klara och levererade till utvalda krogar i Stockholmsområdet, Urban Deli bland annat. Mer blir det först vid nästa humleskörd så ut och jaga!

Försöker närma mig ett vin jag aldrig förstått mig på. Brunello. Galjonsvinet från Montalcino-kullen i Toscana. Hyllat, dyrt och gjort av de finaste klonerna av sangiovesedruvan. Tradition, ursprung och strikta långlagringsregler. Jag borde gilla det. Men. Brunello har aldrig fått mitt italienhjärta att slå. Inga volter. Inte ens kullerbyttor. Kanske är jag totalt baroloskadad – ja du ser ju vilket glas jag valde för kvällens återbesök – men visst måste det finnas något jag missat, dolt bakom all muggig träsmak?

Casanova di Neri med elva år på nacken var en positiv invit. Massor av läder, jord och fat, visst. Men snyggt urtunnat och kompletterat av blommig, sötmogen frukt. I vissa stunder mycket likt överextraherad muskelbarolo – ingen favorit det heller – men jag tror mig ändå ha hittat en ingång till brunello: att dricka äldre viner. Förslag på producenter mottages gärna!

PS. Glaset var bäst i test, så det så!

I somras sändes Köksradion i P2. Ett radioprogram där jag, Håkan Lidbo och Lisa Förare Winbladh pratar mat, vin och musik på olika teman. Här kommer äntligen en länk för nedladdning (ca 500 mb) av alla programmen i MP3-format. Avsnitten är mellan 43-59 minuter långa, således perfekta för en behaglig joggingrunda medan du luftar vinet!
Finns tillgängliga till och med 20 januari.

Årets husvin

2004 Roagna Langhe Rosso

Årets tokfynd

2009 Gratena Chianti Classico

Årets Cadillac

2006 Lokoya

Årets lyxbubbel

2000 Krug Clos de Mesnil 2000

Årets mikro

Skebo Bruksbryggeri

Årets Stallion

2006 Aldo Conterno

Årets snyggtysk

2009 Dönnhoff

Årets söta starka

Heiwa Furutsuruume 10 years old Umeshu

Årets gamla cocktail

Bee’s Knees @ Little Quarter

Årets gamla rödpang

1990 La Tache 1990

  
Dags för ett uppsamlingsheat av blinda middagsviner från de två senaste veckorna.

Med Dr. Bürklin-Wolf Gaisböhl 1997 lurade jag en kompis som gissade på ett betydligt yngre vin. Det är fortfarande en gåta att den finns 09:or kvar på Systembolaget av denna extraordinära tysk.  Flaccianello 2004 var däremot en besvikelse. Hård och knuten. Lite som L’Ermita 2001. Förvisso ett helt annat vin men samma ogästvänliga attityd. Osäker på framtiden. Vid samma middag öppnades även Arnaldo Caprai 2003 och Chateau Montus La Tyre 2005. Två viner som kräver mörk decemberkväll och köttgryta för att komma till sin rätt. Caprai levererar alltid på jämn nivå. Så även 2003 som dricks bra just nu. Kralligt och långlivat. Fullt ös. La Tyre var väldigt mycket ny ek och har sällan övertygat mig. Min blinda gissning for till nya världen. Det säger en del.

  
Sommelier Hannes Seaman  från Sjöstadens bästa krog Zee hade bidrog vid en annan middag med en fenomenal vinnördstrippel. Nördig eftersom vinerna, i alla fall de vita, är både svåra att gissa på samt kanske inte faller det shiraz-törstande folket på läppen. Angiolino Maule är tillsammans med Josko Gravner de italienska pionjärerna för “naturliga viner”. Vinet Sassaia är ingen travesti på Sassicaia utan ett spontanjäst vitt vin med 85% Garganega och 15% Trebbiano. En jästig syrabomb med tydlig nördstämpel. Baumards Clos du Papillon hade ålder och fick mig helt på vilovägar. Gissade vit bourgogne och blev glatt överraskad. Hannes sista vin  var det däremot inget snack om urspunget. Cos D’Estournelle 1989 från Saint-Estephe i Bordeaux. Inget toppår enligt statistikerna men förtrollande gott i stora klunkar. Vi gissade alla på 90-tal, vilket ger en hint om potentialen.

  
Kvällen med Hannes & co avrundades med en vintage port från Da Silva 1970. Ingen ost, ingen dessert. Bara rara starkvinsdroppar från okänd producent. Bästa tänkbara avrundningen. Några kvällar senare kunde jag inte hålla mig från att prova vinet – dock inte  blint – som Decanter utsett till en av 2006 års främsta barolos: Andrea Oberto Vigneto Albarella. Med glaset i handen och vinet i munnen var jag inte helt förvånad. Modern nebbiolo med massor av fat och superparfymerad frukt verkar tilltala många, tyvärr inte alltid mig. Jag måste vara på extraktionshumör, och det var jag inte. Istället  poppade jag motsatsen: Roagna Langhe Bianco 2006. Chardonnaybaserat vin med utveckling och oxiderad äppelkaraktär. Friskt och besynnerligt gott. Men även detta vin kräver sitt humör.

Vad glad jag blir när artister förverkligar sina galna musikvideoidéer!
…nästan lika bra som Aphex Twin’s “Windov licker”.

Larmandier-Bernier är en odlare som gör imponerande knastertorra champagner. Terre de Vertus, som släpptes 1 december på SB, är producentens flaggskep och har ett högst rimligt pris på 459 kronor. Däremot är den småtuff att dricka nu. Jag dekanterade min flaska i två timmar för att hjälpa den på traven. Men för att de vita blommorna och snygga syrorna ska bli sams krävs några till i flaskan. 90-93 ATP

Vin nummer två för kvällen är en “barolo modernista” från den lovande årgången 2006. Producenten Rocche dei Manzoni förespråkar en tät, fatig och koncentrerad barolo, dock utan att bli sådär “Gaja-slimmad” i kanterna. Doften är en uppvisning i fathantering och av druvans mörkare parfym. Visst är det smaskigt redan idag, men vänta några år så får du se på kärlek. 93-95 ATP

Så var den äntligen klar!
Fokus Krog: en helt ny gratistidning om livet på krogen. Första numret släpps på tisdag 6 december, exakt åtta veckor efter det att jag blev chefredaktör. Trots kort om tid är jag nöjd med resultatet. Nästa nummer kommer att bli tjockare!

Om tidningen:
Vi tänkte att vi skulle göra en tidning om folket på krogen. Ge oss på att skildra kroglivet ur ett personligt, passionerat och nördigt perspektiv. Krögare, kockar, servitörer, sommelierer, bartenders – ja, alla du kan tänkas finna i baren, köket eller på golvet – är tillsammans med gästen våra nyckelfigurer.

I varje nummer lyfter vi ett tema. Den här gången diskuterar vi koncept. Kristin Lundell har träffat historieberättaren/reklammannen Erik Nissen Johanssen som skapar koncept på beställning. I New York förvaltas det numera legendariska barkonceptet Milk & Honey och i Hökarängen besöker vi en konceptuell enmansshow där hipsterölbryggaren Fredrik Tunedal spelar alla roller själv. Pelle Tamleth listar restaurangkoncept vi minns och vår gästkrönikör Lars Peder Hedberg slår ett slag för den svenska bordsunderhållningen: smöret och brödet.

Själv har jag försökt förstå vad som försiggår i huvudet på Daniel Crespi, du vet han krögaren som ligger bakom Djuret, Leijontornet 12 x 8, Leijonabren, Pubologi och Svinet.

Hoppas du kommer att gillar tidningen!

Fokus Krog kommer att ges ut fyra gånger per år och distribueras via barer och restauranger landet runt.

Jólabjór (11342)  28,90 kr
Kul med öl från Island! Kryddfest i sirapsötstil med pomerans, kryddnejlika och kanske lite vulkanrök?

N’Ice Chouffe (11364) 56,90 kr
Stor och orangefruktig öl i belgisk stil, utan onödig sötma eller spritighet. Ladda hem och lagra!

Oppigårds Winter Ale (11320) 26,50 kr
Nästintill fullkomlig balans mellan malt och humle. Snygg beska rundar av i slutet.

Hibernation Ale (11332) 29,90 kr
Kraftpaket i liten flaska. Choklad, apelsinkrokant, ingfära samt en rejäl humlegiv som balanserar.

Mikkeller Santa’s Little Helper  (11354) 43,50 kr
Mörk, kryddig, lurig. Mycket komplex och helt klart bäst av de julkryddade varianterna.

Sigtuna Midvinterblot  (11304) 32,90 kr
Mastodontöl som sväljer hela julbordet i en klunk. Krallig men väldefinierad.

EXTRA! Släpps första decemember Mikkeller Fra Til (11028) 42,90 kr
Årets bästa mörka julöl! 96/100

Helt utan förväntningar korkade jag upp flaskan på bilden. Moget rödpang från okänd mark. Åtminstone inte särskilt vältrampad av undertecknad. Om sanningen ska fram minns jag inte riktigt hur jag kommit över flaskan, det kan ha varit ett impulsköp på Regeringsgatan men jag låter det vara osagt. Cirka 300 kronor lär det kosta att köpa idag.
Nåväl, till det viktiga, innehållet! Jag överraskas av vinets potenta och eleganta frukt. Inget jag förknippar med en cab/syrah-blend från södra Frankrike. 13 procent alkohol och tanniner som fortfarande ger vinet stöd. Den svagt torkade örtigheten borde vara syrah-druvans bidrag, och skänker komplexitet. Ett personligt vin med perfekt mognad med hög klunkability!

Efter att skickat ett exalterat SMS till en vinvän blev jag upplyst om att jag tydligen hyllat årgång 1990 av detta vin under en middag på Pontus By The Sea. Det kan jag heller inte minnas, men absolut förstå! Såg för övrigt att årgång 2005 finns att beställa på SB för ynka 199 kronor. Fyndläge.